Tidig lördagsmorgon for vi iväg och visste inte vilka äventyr som väntade oss. Vi åkte söder ut, korsade gränsen till Tanzania och fortsatte inåt landet på skumpiga vägar. Det var ett vackert landskap som vi körde förbi, moltäckta berg, byar, bananplantage. Stannade på en turistig matplats där några massajer stod uppställda. Men det var inte de som roade oss, utan lite längre bort stod japaner som var på resa, klädda i munskydd och andra grejer för att skydda sig mot bakterier och åt sushi. Sköna människor de där japanerna, lyckas alltid hålla kvar på sina traditioner var dom än är. Efter 7h i bussen kom vi fram till staden Arusha, letade upp ett backpackerhotel där vi stannade i 2nätter. Vi tillbringade tiden på marknader och gator, åt billig mat och hade det trevligt. Vi lyckades få komma in på ett hinduisk-tempel, vilket var väldigt spännande! En kvinna med kastmärke klädd i vackra tyger bjöd oss på supergoda kakor. Här ser ni lite bilder från det och Arusha.

På måndagsmorgonen åkte vi vidare till Dar es Salaam, The City Of Peace. Temperaturen var 22 grader på bussen och vi satt och frös, men ju närmare vi kom kuststaden steg värmen. Det slutade med att vi satt och svettades i den 36 gradiga bussen som självklart inte hade luftkonditionering. Vi överlevde bussresan och kom fram då solen hade gått ner. Trots det så kryllade det med folk på gatorna i den tropiska hettan. Vi följde Lonley Planets tips på budgetboende, valde ut det billigaste och hamnade då på YWCA. Kostnaden var ca. 58kr/natten, men äckligare ställe får man leta efter. Solkiga väggar och smutsiga lakan, myggnäten var söndriga och taffligt lagade med tejp. Inte en bra silvertejp utan med billigt skoskavsplåster. Inget värdeskåp, ingen toalettring, ingen fungerade fläkt, ingen fräschhet. Men om man ska hålla en bra budget får man tåla sådant.





Dagen därpå blev det utforskning av staden, som jag gillar väldigt mycket. Det är finare, mer stadskänsla, renare och inte lika farligt som Nairobi. Några påfåglar gick på gräset bredvid vägkanten och vi letade oss ner till havet.
Hamnen syntes på andra sidan och jag och Amanda blev lyriska och sa att det var precis som Gbg, de andra suckade åt oss, än engång. Gick sedan i muslimkvarter vid moskén, prutade på tyger och impulsköpte koranverser bara föra att de var fina. Fanns även muslimklädslar och bönemattor med kompass som visade var Mecka ligger.
På kvällen ville vi testa utelivet. Hamnade på en bar som var skön till en början, men efter någon timme försvann "vanliga" människor och det blev fler och fler vita män med smala, lättklädda tanzanianskor vid sin sida… extremt vidrigt, så vi bestämde oss förr att dra. Dagen därpå gick vi upp tidigt och åkte till en strand i närheten. Det var inte den klassiska paradisstranden, men jag gillade den. Man såg fartygen gå långt därute, en bit ovanför stranden gick en bilväg och bakom det reste sig palmer och höghus. Vattnet i Indiska Oceanen var lika varmt som vanligt. Tog en tur till ett halvtaskigt museum, promenerade och gick sedan ut på kvällen till Dar es Salaams största nattklubb.

Nästa dag spenderades i de mer indiska kvarteren där tusentals olika tyger, långklänningar och särkar såldes i alla möjliga färgglada färger. Vi köpte batikklänningar och gick runt bland frukt och marknadsstånd. Verkligen en häftig stadsdel. Vi har fått öva vår kiswahili en hel del eftersom det inte är allt för många som talar engelska i Tanzania om man jämför med Kenya, så Tanzania känns lite mer Afrikanskt. Det jag inte gillar med båda länderna är kvinnosynen, och även synen på vita. Männen kan vara så fruktansvärt äckliga mot oss tjejer. Och nästan alla säger Jambo mzungo, som betyder hej viting. Många man träffar har ett obligatoriskt glosförhör då de rabblar upp hälsningsfraser på kiswahili som man ska svara på. När dom frågar var vi kommer ifrån säger vi ju Nairobi, då får man svaret nej det gör ni inte, ni är vita. Då blir man trött på dom och säger att man är född där, bara för grejens skull. En gång när Amanda blev utsatt för glosförhöret ville han se hennes pass. Hon tog då upp sitt pass som hon klätt in i ett Kenyanskt passfodral som hon köpt vid gränsen, och han blev äntligen tyst. Dom måste verkligen försöka behandla alla lika. Tänk om jag i Sverige skulle gå fram till en afrikan och säga hej, hur är det, välkommen, fråga vad han kommer ifrån, och när han säger att han är från typ Malmö säga "Nej det är du visst inte. Du är ju svart." Det är inte okej.

Sista dagen åkte vi ut med färja till en strand och fick en härlig dag vid havet. Tog en dalla-dalla in till staden sedan, och förberedde oss på kvällen. Eftersom vi skulle åka så extremttidigt på morgonen kom vi fram till att vi skulle äta ute sent, gå på en klubb, sedan åka och packa ihop våra grejer för att sedan åka direkt till bussen.
Bussresan var ju ett äventyr det med. Vi åkte genom ett det vackra landskapet på en lerig väg då Fredrica säger "hoppas den inte välter", sekunden senare glider bussen av vägen ner i leran på en majsåker där några farmers stod utanför sitt lerhus och såg förvånade ut. Vi välte inte, men satt helt enkelt fast. Leran var djup, men en massaj lyckades gräva ut oss med en hacka så vi kunde komma ut ur bussen.

Sen stod vi där, vi tjejer åkte i våra hippieklänningar och såg lite smått malplacerade ut, de flesta tanzanianerna ställde sig och kollade på då två personer stod med hackor som säkert användes under medeltiden i Sverige, och försökte gräva ut bussen. För oss nordbor som inte vill att det ska vara hakuna matata, pole pole och ineffektivt hela tiden blev lagom rastlösa. Tillslut fixade det sig, vi fortsatte vår resa. Solen gick ner, det regnade och blixtar lyste upp himlen vid horisonten. 17 timmar efter att vi satte oss i bussen utan luftkonditionering i Dar anlände vi i Nairobi, ett antal timmar försenade. Kom tillbaka till internatet i våra batikklänningar trötta, leriga och svettiga.

Vi har verkligen haft en jättebra resa, inga större problem eller annat sådant. Dar es Salaam ligger nu på min lista på städer som jag vill bo på under mitt liv. Sidan krånglade lite så inlägget blev lite konstigt.

Nu ska jag käka, ta en tur till junction, plugga, städa och svara på lite mail! Pussar:D

Här kommer ett inlägg som skulle publiceras helgen v.5, men internet var borta då så här kommer det:

Efter sista jobbiga lektionen var slut på mitt jobbiga schema i fredags åkte vi till power woman i Kibera där vi höll lite engelska lektion. Kvällen spenderades sedan i bastun och framför en dålig komedifilm. Med öronproppar i öronen kan man sedan sova en hel natt utan att bli väckt, om man har tur. Vilket jag hade.

På lördagen åkte jag och ett gäng tjejer iväg på utflykt till Kitangela Glass Factory. När man åker på utflykt i Kenya vet man aldrig vad man kan förvänta sig. Vägarna blev skumpiga och sämre ju närmare vi kom, på sista biten låg det döda djur bredvid vägkanten, vi slirade några meter i leran för att sedan komma fram till bron som hade vält. Vi fick då köra ner med bussen genom floden, men eftersom det varit torka var det ju inte så mycket vatten kvar så det gick bra. Stället vi kom fram till var väldigt osurrealistiskt. Några stora dromedarer gick omkring löst, en an dem var faktiskt ganska kelig. Det var spännande konstvärk och kaktusar. Vi blev guidade omkring och det var mycket häftigt att kolla på. Allt var gjort av återvunnet glas och vi fick se på glasblåsning, konstverk och verkstaden.

På kvällen gick vi på restaurang. Man har blivit så trött på maten här så det var det bästa jag gjort på länge! Italiensk ravioli gjord på färskpasta och sedan tiramisu, kunde inte ha blivit bättre. På kvällen skulle vi få vara ute till halv två. Svenska skolan brukar kallas för cinderella school eftersom vi annars får vara ute till halv ett, men en gång i månaden nu får vi vara ute lite extra. Det är ju jobbigt att inte ha frihet att göra som man vill, men man vänjer sig. Det är trots allt inte många boardingskolor i Nairobi som får gå ut på klubbar och krogar vilket inte är så konstigt när Nairobi klassas som en av världens farligaste städer.

Idag har jag varit i kyrkan på gudstjänst! Inte likt mig eftersom jag är ateist men det var spännande att se. Vi följde med Helen från Power Women till hennes kyrka i Kibera. Den var ganska fin, det var mycket folk och vi var ju de enda vita. Det var predikan, sång och böner, men när prästen sa att man ska slå sina barn för att uppfostra dom, och att man inte ska tro på sig själv utan på gud, så kände jag än engång att religion inte var något för mig.


hoppas ni har det bra där hemma! pussss

Då var det avklarat, bestigningen av Afrikas näst högsta berg! Vi har kämpat, frusit och mestadels av tiden gått. De flesta klarade det, men vissa blev riktigt sjuka av luften som inte innehöll så mycket syre när vi var uppe på ca. 5000meters höjd. En elev fick till och med bäras ner hela vägen på bår. Nu är i alla fall alla hemma igen efter en väldigt häftig och jobbig resa!

I onsdags morgon for vi iväg från Nairobi. Vi reste i några timmar till centrala Kenya. Så småningom såg vi berget sträcka sig mot himlen utanför bussfönstret och det kändes overkligt att det var dit upp vi skulle. Vårat mål var att bestiga Point Lenana på 4985 möh, den 3e högsta toppen (de andra måste man vara erfaren klättrare för att klara av och överleva). Första dagen gick vi till ett camp på 3300 meters höjd. Vandringen var seg, men när vi kom över trädgränsen öppnades landskapet upp och vi fick en fin utsikt. Vi kom fram till Old Mose’s camp vid skymningen där vi lagade mat över trangiaköket.

Lunchpaus.

Solen gick ner och vi fick då känna något vi inte fått känna tidigare här i Kenya. Det var riktig kyla. Vi som hade saknat mörkret, saknat att gå ut med tjocka kläder, till och med saknat kyliga vindar, kände bara nä. Kyla är inget för oss. Händerna var iskalla, kroppen skakade, ja, ni där hemma vet ju hur precis vad jag menar. Det kändes lite bättre att sedan krypa ner i en sovsäck i de skruttiga våningsängarna, rumskamraterna var på bra humör och det blev en ganska bra natt trots allt.
Andra dagens vandring. Fortfarande en bit kvar till berget!

Nästa dag var det en lång vandring till campet som låg nedanför toppen. En stigning på ca. en kilometer, det känns i benen det! Det sprang lite olika mindre mysiga gnagardjur på golvet, de lyckades även ta sig upp i sängarna.. Vaknade på natten av att man inte kunde andas. Hur många andetag man än tar lyckas man inte få något syre i lungorna. Nästa dag var det acklimatiseringsdag, vi gick på en tur i det vackra landskapet. Lade oss tidigt, för vi skulle börja gå vid 2-tiden på natten för att nå toppen lagom till soluppgången.

När vi blev väckta var det fullmåne och en maffig stjärnhimmel. Vi tog på oss de varmaste kläderna vi hade och började den jobbiga stigningen i mörkret. Det var brant, jobbigt och kallt. Såg snö för första gången på ett år! Vid nästan femtusenmeters höjd fanns inte mycket syre. Var och varannan meter fick man lägga sig ner på marken, hyperventilera och försöka få lite syre. Man kände sig som fiskarna hemma i akvariet, när pumparna stängs av och syret i vattnet tar slut och de lägger sig på botten och flämtar. Fast där låg vi uppe på ett berg, med stjärnhimlen ovanför oss. Allt är ju annorlunda här jämfört med Sverige. Även stjärntecknena, till exempel så är karlavagnen uppochner.

Tillslut nådde vi toppen. Vi var långt ovanför molnen som blev upplysta av solen som steg över himlen. Det va så vackert. Runt oss var bergsmassiv, vi såg ända bort till Kilimanjaro i den klara morgonluften. Helt underbart. Vi var on the top of the world, eller i alla fall on the top of Africa!
Från toppen!

Vägen tillbaka var lång. Vi hade bärare med oss som lyckades guida oss ner för ett stenstup som vi senare fick reda på att det var livsfarligt. Inte konstigt det med tanke på alla rullande stenar, men vi överlevde det med. Den som blev dåligast av höjden var Stefano, som de först fick bära ner från toppen. Nere vid campet byggde det en bår medans han låg och hallicunerade och fick sedan bäras på bår den långa vägen tillbaka. Men nu är han frisk igen! Det var underbart att komma ner på lägre höjder igen, där det inte känns som att andas i en dykartub som man glömt fylla på syre i.

Bussen som väntade på oss när vi hade vandrat tillbaka från där vi började körde oss raka vägen till Naurou Moro River Lodge, ett hotell där vi övernattade. En stor buffé väntade på oss och jag och ett gäng tjejer fick ett stort hus att sova i. När vi skulle duscha mötte vi på lite problem. När vi vridit på kranarna i de båda duschrummen flödade kokhett vatten ut. Och det är inte som svenska duschar, att de är bra konstruerade så att man kan stänga av utan att få så mycket vatten på sig. Badrummena fylldes av vit vattenånga som sedan sipprade ut i korridoren och lade sig som brandrök vid taket. Panikartat försökte vi gå in i badrummen som numera kändes som en ångbastu, försökte stänga av kranarna som dessutom gav elektriska stötar samtidigt som kokhett vatten sköljdes ner för våra armar. Vi lyckades tillslut lösa problemen och kunde sedan njuta av att bo på lyxhotell. Men så är Kenya, inte ens på "fina" ställen funkar det som det ska.

Jag är fortfarande helt slut efter resan. Helgen avslutades i alla fall väldigt bra då jag och Rickard bastade och badade lite i poolen, perfekt!

Internet är borta mestadels av tiden nu, ingen vet riktigt varför, det regnar ju inte och det var inte jättelängesedan internetsnubbarna var här, så det är ganska svårt att vara online.

Här kommer bilder från förra helgen då jag, Kicki, Lovisa och Fredrica var på hembesök hos kvinnorna som vi volontärarbetar hos.



Det känns så hemskt när de bjuder på mat när man vet hur lite de har. Men det var en trevlig och spännande dag i Kibera. Man ser så mycket, alla människor och barn. Smuts och fattigdom, men samtidigt all glädje. En av de hemska grejer man ser är fiskrenset som säljs som mat. Varje dag fiskas det upp hundratalston nilaborre från Victoriasjön här i Kenya. Det skulle ju kunna mätta många människor, men icke. Det rensas, fileas och skickas iväg till Europa där vi rika människor kan köpa den, och kvar här blir fiskhuvuden och fenorna som flugorna samlas på och säljs. Denna sjuka värld vi lever i…

Hoppas ni alla har det bra där uppe i norr, nu är det faktiskt februari, inte många månader kvar tills jag flyger hem. Herregud vad tiden går fort.. Vi håller på att planera inför sportlovet, och det blir Tanzania med Amanda, Fredrica och Felix! Vi kommer åka från Nairobi till Staden Arusha i Tanzania där vi kommer tillbringa några dagar för att sedan åka vidare till kuststaden Dar Es Salaam och därifrån tillbaka till Nairobi. Bestämdes igår, nu gäller det bara att boka allt:)

Pussar!