4 länder, 52 timmars buss, 11nätter, många stämplar i passet, många intryck, människor, ett härligt gäng och Victoriasjön runt avklarat!

Här kommer ett långt inlägg. Om upplevelser, historia och intryck. Internet stängs dock av snart så jag hinner inte lägga upp bilderna ikväll. Har bättre grejer för mig(chattar med Isabelle!). Kwaheri!

Kisumu, Kenya
På fredagen begav vi oss till Kenyas tredje största stad. Efter endags bussresa nådde vi fram, trots mörkret lyckades vi hitta ett guest house. Det var inte det mysigaste stället direkt, på väggarna stod det meddelanden som "lock your room as you go to shower room". Ute på gatorna fanns inga gatuljus så staden var mörk och tyst på kvällen. När man reser i u-länder är oftast den billigare maten både dålig och fet, jag kan inte ens räkna hur många pommes-tallrikar vi fått i oss under resan. Coca Colan får man i en fin glasflaska för några kronor och är billigare än vatten. Så efter en onyttig frukost bar det iväg till sjön. Den är både stor och vacker, vass och palmer växer vid vattenbrynet och människor stod i vattnet som tvättade cyklar och tuc-tucs det var även en stark doft av fisk. Åkte cykeltaxi till en marknad där det fanns frukt och kläder. Bananklasarna består inte av 5 bananer som i Sveriga, nä, här är dom över en meter långa!

När vi sedan tog bussen mot Uganda träffade vi Amanda och Cornelia som satt på den och åkte tillsammans över första gränsen!

Jinja, Uganda
Uganda är ett fattigt land, men väldigt grönskande och vackert. Molnen hängde lågt på himlen, vägarna vi åkte på var nästan i Sverige-klass, människor arbetade ute på fälten och kossor med långa horn gick och betade. Folk var finklädda eftersom det var påsk, vi däremot var svettiga och äckliga. Barn lekte och dansade längs vägkanterna, kändes konstigt att detta land var terrorhotat, men vi skickade iväg sms till ambassaden för att anmäla vår närvaro i landet. Vi kom tyvärr inte fram innan solen gått ner och blev avsläppta på en bensinmack någonstans vi inte visste riktigt var, lite läskigt, men lyckades ta oss till ett boende. Morgonen därpå gick vi upp tidigt och åkte iväg till Nilens källa, där Victoriasjön rinner ut i den mäktiga floden som fortsätter upp genom Afrika. Det var mäktigt att se, vattnet flödade, luften var fuktig, fåglar kvittrade. Åkte sedan vidare till vattenfall, exotiskt!

Staden Jinja var ganska liten men mysig, vi åt chapati på gatan och tog senare matatu till Ugandas huvudstad, Kampala. Resan dit blev lite obekväm och trång. Anna satt inklämd mellan två afrikanska kvinnor, och för dom som inte vet så har dom väldigt stora rumpor.

Kampala, Uganda
En stad där folk och matatus är överallt. På gatorna har någon liga satt ut småbarn, bara några år gamla, för att tigga. Vi var i ett hindustiskt tempel, gick runt på marknader, åt mat, bodde på ett mysigt ställe som även Amanda och Cornelia bodde på. Hade en väldigt trevlig dag! Kvällen blev dock inte som vi tänkt oss, jag Stefano och Anna blev utelåsta från hotellet och kunde inte komma in förens resten av gänget, som varit på klubb, kom tillbaka. Så vi fick sitta på en indie-ägd servering halva natten. Trots att Uganda är bombhotat av en av de värsta av de somaliska terroristgrupperna gick det bra och vi överlevde. Dock ryckte en tjuv Anjas guldkedja som hon hade runt halsen, lite läskigt.. Det var ganska påfrestande atsmosfär i Uganda för oss som är vita, på många ställen är de inte vana vid att se wazungus. Lite som att vara på Toi-market (secondhandmarknaden här i Nairobi) hela tiden som någon beskrev det. Och bara dom som varit på Toi eller gått runt på gator i Öst Afrika kan förstå vad jag menar.

På natten därpå tog vi en buss till Kigali. När vi sitter på busstationen och väntar sitter Agnes och Kicki på marken och halvsover, men vaknar av att en råtta springer över dom. Resan gick bra och vi kom fram till gränsen på morgonen. Där började dom att rota igenom våra väskor efter plastpåsar, för det är förbjudet i Rwanda. Råkade dock få med mig några in i landet och kände mig lite busig.

Kigali, Rwanda
Landet brukar kallas för de 1000-kullarnas land, och det var exakt den synen som mötte oss. Kulle efter kulle, grönt och frodigt. Åkrar som breder ut sig och bara några 10-tal meter över marken hängde molnen. Extremt vackert. Kändes sjukt att skogarna som vi såg från fönstret och vägarna vi åkte på, bara 16 år tidigare kantats av människolik. För er som inte har så bra koll så var det ett fruktansvärt folkmord i Rwanda för 16 år sedan. Belgarna hade under kolonialismen skapat stora klyfter mellan de två folkgrupperna hutuer och tutsier. De som hade mer än 10 kor var tutsi, under 10 hutu. Det mättes även bredd på näsor etc. De som var mest lika den "ariska rasen" (tutsier) fick privilegium. Det var dels detta, och en annan mängd orsaker som gjorde att hutuerna startade folkmordet. Presidentens flygplan sköts ner, precis 16 år sedan den dagen vi kom. Efter det började morden. Mord som begicks för att skapa så mycket smärta och lidande som möjligt.

Kigali är en lugn stad, inte som resten i Öst Afrika. Här fick man inte tränga in sig 6st i en taxi-bil, "no we just have four seats!", regler följdes. Och rent, mycket renare än i Sverige. Det finns mycket vackra människor och franska talas som ett huvudspråk. Jag har ju läst franska i 4år, men kunde inte säga så mycket mer än bonjour för det. Är mycket bättre på kiswahili!

Vi kom dit då den årliga sorgeveckan började. Alla flaggor vajade på halvstång och det var verkligen ett land i sorg. Runt hanleden hade många knytit ett lila tygband, som symbooliserade att de mist någon nära. Vi var och fikade på Hotel des mille collins. Har ni sett filmen Hotel Rwanda? Det är inte där den är inspelad, utan det är där som allt hände, där en man gömde en massa tutsier och även hutuer undan från döden. Amanda och Cornelia hade också tagit sig till Rwanda, dock inte lika problemfritt som vi. På grund av att någon lagt ders väskor i fel fack på bussen behövde de åka till Burundis gräns för att få ut dom. Dagen efter mötte vi i alla fall upp dom för att bege oss till kyrkan Nyamata några mil söder om staden.

Många sökte skydd i kyrkor, i dettta fallet runt 10 000 i denna kyrka. Och det ledde till en av de mest blodiga massaker. Vi fick börja gå ner i massgraven där 45 000låg begravda. En tyst minut hölls innan, och utanför satt gråtande människor. En vägg med kistor mötte oss, med namn skrivna på. Sedan fanns det hyllor och åter hyllor med skelettdelar. Resterna efter 1000-tals människor, uppradade på hyllor. Många dödskallar var halvt sönderslagna. Hur ska man reagera på att se något sådant här? Man blir chockad, men trots att det är så nära känns det så overkligt, att alla dessa blivit mördade. Milisen hade kommit till kyrkan och börjat dödandet. Det var fläckar i taket som endå var ett antal meter högt, det var blod. Altarduken och helgonen på väggarna var också missfärjade. I betongolvet var det spår efter machetehugg. Det låg kläder i drivor, söndriga, smutsiga och blodiga kläder. Allt från jeans till bebisstrumpor. Guiden berättade några av livsödena. Om hutukvinnan som vägrat döda sin tutsiman. De hade kört ett järnspett genom kroppen på henne, och ett genom magen för att vara säkra på att döda hennes ofödda barn. Vi kom dit pratandes, lämnade tysta, djupt försjunkna i tankar. Vi skulle till en annan kyrka, Ntarama, men när vi kommer dit sitter människor utanför på gräset. Det var släktingarna till de som så kallblodigt hade dödats i kyrkan. Så det var inte läge att gå in där.

Så mycket intryck. Folk man såg på gatan hade ibland stora ärr, och vissa saknade ett ben. Hade dessa blivit torterade? Var det människor man såg på gatan som hade mördat? Det sitter ca 120 000 människor i fängelsena, de flesta misstänkta för att ha mördat. Vanliga män, kvinnor och även barn som var så unga som 10 år gamla. När vi åkte såg vi engång rosaklädda människor, vilket är fångar som gör samhällstjänst.

Dagen efter fyllde Agnes 18år, och det var nog en av de viktigaste dagarna som jag haft under det här året. Kanske en av de mer lärorika dagarna under mitt liv kanske. Vi var på Kigali Genocide memorial center. Vi har inte ens kommit igenom porten innan vi möts av en gråtande kvinna. Vi såg massgravarna där ¼ miljon människor var begravda, någon hade lagt vita liljor, någon annan ett blomsterarangemang märkt "Anos parents", stämningen var tryckt, hela landet var i sorg idag. De flesta i gravarna är oidentifierade. I många fall fanns ingen kvar för att identifiera då hela släkten plånades ut, i andra fall höggs människor så illa att man inte kunde se vem det var. Det var trädgårdar, där alla symboliserade något. Ute fick man fota, men det kändes inte lägligt då någon står bredvide en och gråter. Väl inne i centret berättades Rwandas historia från ruta ett, som en gång varit ett enat land med "1000-tals kullar, skrattande barn, dansande kvinnor, ett folk" men som sedan blivit splittrat. Det var bilder på människor, filmer där överlevande berättade sina hemska historier. I en glaslåda låg en rostig kedja. Ovanför hängde ett familjeporträtt. Två av personerna på bilden hade blivit ihopsurrade med denna kedja och sedan levande begravda. Människor dödades på alla möjliga sätt, men gemensamt är att alla var mycket plågsamma.

Det var den sista avdelningen som satte störst intryck. Children´s room. Familjer hade skänkt foton på sina barn, ofta det enda fotot de hade. Söta barn som log mot kameran, ofta uppställda i trädgården i finskor, eller med en leksak bredvid sig. Under stod det i punktform fakta som namn, egenskaper etc. Men även sista minne: såg sin mamma bli styckad. Deras sista ord: mamma, where should i run? Och även hur de blivit mördade.. levande begravda, våldtagen och sedan dödad, styckade, ögonen utstuckna, slungade mot träd. Söta, oskylldiga barn, som utsätts för det värsta av alla hemskheter, vars kroppar nu låg i massgraven utanför.

Vi hade ytterligare en dag i Kigali innan vi begav oss mot nästa land, med nya äventyr. Rwanda har utvecklats, hälften av regeringen består av kvinnor, de har en miljöpolitik som länder som Kenya inte ens kan drömma om, ett land som går åt rätt håll i utvecklingen. Men spåren efter folkmordet är fortfarande stora och såren är öppna. Vad jag inte förstår är att man kan gå en hel skoltid i svensktskolsystem, utan att ens läsa om Rwanda eller andra folkmord som nyligen inträffat. Det är som om bara andra världskriget är viktigt att lära sig om.

Never forget, never again.

Mwanza, Tanzania
Vi lämnade Kigali, åkte till Tanzania. Ingenmanslandet mellan de två länderna var ett vattenfall, paradis-likt! Från gränsen tog vi en matatu till en stad där vi kan ta nästa buss till staden Mwanza. Vi skulle egentligen åka båt men vi kunde inte åka till staden där båten gick på något sätt så vi fick ändra våra planer. Men i alla fall, det var ingen skön resa i alla fall. Vid en vägspärr kollar en polis in i bussen (som vanligt), sedan går han, laddar sitt meterlånga gevär och skjuter rakt upp i luften. Pang. Vi hoppar till, och Kicki skriker till, de andra i matatun skrattar "haha, don´t bee scared, it was just a gun shoot!".

Vi reste en hel dag, och trots att vi inte bokat någon buss löste det sig och vi kom fram på kvällen. I Mwanza hade vi tre nätter. Staden var trevlig, vi köpte frukt, köpte secondhandkläder, gick mycket, var nere vid sjön på en fiskmarknad. Det var fullt med människor, och ännu fler fiskar. Små, torkade som skulle förpackas, de hoppade på fisken för att förpacka så hårt som möjligt. Bland allt gick stora storkar runt. Sjön i bakgrunden var vacker, såg lite ut som en svensk skärgård.

Något som jag inte kan sluta förundras över är servitörer och servitriser. Ibland blir det missförstånd på grund av språket, men i många fall är det inte det som är problemet. En kväll ska vi äta, och vi förstår att servitrisen inte kommer komma ihåg våra beställningar så vi skriver upp på en lista(som man brukar göra ganska ofta) åt henne. Efter någon timma kommer hon in med hälften av maten. Vi påminner henne om resten. En timma senare, det har nu blivit natt, kommer en man och säger att de ska städa så vi måste gå. Men maten då? Nä, kocken gick hem och la sig för länge sedan. När vi frågar servitrisen varför hon inte sa det, svarar hon knappt. Jag har så många liknande resturang-historier, men det blir i alla fall fel. Varje dag är som deras första dag på jobbet.

Vi tog nattbuss till Nairobi, färdades genom ett oväder där det var flera blixtrar per sekund. Åkte genom nationalparken Serangetti, lejonkungens land. kom hem till skolan vid halv 4 på natten, sov några timmar och sedan var det skola..

En spännande resa, och fler resor kommer det bli i mitt liv.