Är nu tillbaka civilisationen i ett regnigt Nairobi. Internatet är halvtomt, poolen är grön och familjen har åkt. Det är vardagen även här nu eftersom skolan har börjat. Men vi har haft ett jättebra lov tillsammans!

Här kommer lite bilder från julens safaris.

Nakuru, känt för sina flamingos.

familjen

Babianen som hoppade på Stina.

Kibera



Sedan var det dags att åka till Lamu. Man kan flyga dit på en timma, men vi valde att ta den långa och mer äventyrliga vägen. Resan började med det gamla kolonialtåget till Mombasa. Det går ju inte snabbare än spårvagnarna där hemma, men efter några timmars försening så kommer man fram. Familjen tyckte det var ganska bra, mamma och pappa som backpackat och åkt 4:e klass i kommunist Kina på 80-talet tyckte det var riktigt okej. Dock blev de lite frustrerade över att allting var söndrigt och felmonterat, men efter några till dagar hade de fattat att ingenting funkar som det ska i detta landet.

Det blev en dag i Mombasa, kolla på staden och äta bananchips för att sedan tillbringa natten på ett överdådigt lyxhotel i staden.

På morgonen började bussresan norr ut. Trångt, dåliga säten och ingen luftkonditionering. Killen framför mig sitter och tuggat khat, mannen bredvid mig är muslim och kan inte ett ord engelska utan sjunger islamiska bönesånger större delen av de 7h som bussresan tog. Tänk er en vy framför er där ni ser lerhyddor och människor klädda i sjalar, precis så ser det ut. Vid ett stopp lastar man in några tiotal skrikande hönor, som man knutit ihop vid fötterna. Det kacklar en hel del då de trycker in dem under sätena. En sträcka har vi med oss beväpnad militär på grund av säkerhutsläget, och än en gång är vi de enda wazungo (vitingar) som man kan se.

Tillslut var bussresan över, och efter en båtresa kom vi fram till Lamu Islands. Det känns som man kliver bak i tiden då man kommer till ön. De smala gränderna, muslimerna, åsnorna och de egyptiska katterna, som kom dit för flera hundra år sedan med skepp från Egypten som man fraktade slavarna i.




Staden är med på världsarvslistan, och det var mycket vackra byggnader, men också många stora högar av sopor och förfallna hus. Vi bodde på ett mysigt ställe med små teraser och god mat. Runt om ön fanns långa sandstränder, utan en massa turister. Riktiga paradis stränder, och det var 30 grader, i vattnet.. me like! Var ute på några båtturer till korallrev där vi dök bland alla vackra fiskar. Såg lite delfiner på håll och blev även ganska sjösjuka.

Undervattensbilderna är tagna av min fader.

Hur man fiskar i Lamu.

Drakfisk, giftiga. Kan vara dödliga.





Båtarna som vi åkte med kallas för dhow är helt handgjorda och man har haft dem länge. Dom berättar stolt om alla redskap och liknande som de använt i århundranden. Men kanske är det dags för landet Kenya att våga ta in mera morderniteter och utveckla landet? Jag och pappa hyrde vindsurfingbräda en dag, det var allt för länge sedan jag surfade, får bli mer av det i sommar. Det var flera härliga stranddagar.

De delar vid vattnet som inte är vita sandstränder är mangroveträsk, vilket var häftigt att se. En dag åkte vi till ett rev norr om Lamu, alltså mot Somalia och mamma sa lite på skämt att hon hoppades att det inte skulle komma somaliska pirater. Hon fick svaret "they have already come to our boat twice, one time they took our belongings and the other time they took our fuel. It was quite difficult to come back to the island without petrol". Men vi hade tur, inga somaliska pirater i sikte.

Stina bland döda mangroveträd.

Julafton innehöll inte så mycket julkänsla, men det var trevligt. Det samma med nyår. Lamu är ingen partystad, vid 12-slaget såg vi någon fyrverkeri långt borta, ingen festmusik utan bara böneutrop från minareterna och åsneskrik. Fullmåne och stjärnhimmel.

Vi besökte hotellägarens trädgård, där växte det mangos, cashewnötter, kokosnötter och andra exotiska frukter. En sak som är lite kul på Lamu är att en av de få fordonen som finns är en åsneambulans. Men människorna blev avundsjuka så då skaffade man en ambulans för människor med, som mer liknar en tuktuk.

Resan tillbaka var ju också ett äventyr. En muslims kvinna som satt i mittgången satte upp sin 6månaders bebis i mitt knä, en extrem söt liten kille. När han suttit i mitt knä i kanske två timmar stannar bussen och hon går ut på toa. Jag blev smått nervös när bussen sedan rullar iväg och jag har hennes bebis i knät och hon är någonstans kvar utanför. Vi lyckades stanna bussen så det löste sig, som tur var.



Nattbus hem till Nairobi, och sedan en dag i stan med marknad, toimarket och down town hanns med.

Nu har skolan börjat igen. Kiswahili lektionen tillbringades med att berätta för vår kenyanska lärare om våra svenska traditioner så som jul, lucia och midsommar. Verkligen knäppa traditioner när man tänker efter, han tyckte det var förskräckligt kul. Nu ska jag träna! Mt Kenya närmar sig!

Hoppas ni fått en bra början på det nya året! Puss!