Lördagskväll på internatet, cirka 10 personer är samlade i zebrarummet, ett av sällskapsrummen på internatet. Någon har försökt knappa in melodifestival finalen på TV:n, självklart funkar det inte helt som det ska, det är ljud men ingen bild. Ingen är direkt fan of schlager utan pratar om vilken låt som är sämst, diskuterar vilka kläder de kanske har på sig och hejar lite på Salem Al Fakir.

Själv har jag tillbringat kvällen i biosalongen, Alice in wonderland. En speciell film, men jag gillade den. Innan filmen börjar ska man stå upp till nationalsången men annars är bioupplevelsen ganska likt som i Sverige.

Tidigare idag fick vi lite cellskräck här inne på internatet så vi åkte in till downtown där vi gick en promenad i Ohoropark (frihetsparken) där jag och Fredrica inte kunde motstå att hyra trampbåt för 15kr, de andra tyckte att det var det fånigaste som finns, och jag kan hålla med att det är lite fånigt, men mysigt!

Nuförtiden är man van vid allt man ser här, men ibland börjar man tänka efter och kommer på att det man ser är ganska konstigt. Till exempel en vakt som jag såg igår natt från bussen som vaktade en bro. Han hade inte gevär eller batong som de brukar ha utan i handen höll han meterlånga pilar och en pilbåge. Har han tänkt att han ska skjuta någon med dom om han blir överfallen? När man går på gatan är det alltid mycket människor, de bär grejer på huvudet, barnen i schalar på ryggen, trafiken är galen och är överallt, matatus tutar, folk vänder sig om som om de aldrig sett vita förut (fastän det bor ganska många vita här i Nairobi) och barnen kollar storögt och börjar ofta le. Det är alltid grönt, dåliga vägar, röd jord och vid torka kan man möta på en hjord med undernärda kossor mitt i vägen. Kommer kännas så lugnt och rent på gatorna när man kommer hem. Det är faktiskt bara 3 månader kvar nu…

Här kommer lite bilder från u-landsfältstudierna från förra veckan.


På en tavla inne i skolan stod detta, inte konstigt att landet har svårt att komma fram i utvecklingen:

Ja, vad ska man säga?

Händer inte så mycket för tillfället, men jag kan uppdatera er mitt i veckan för en gångs skull. Regnperioden har kommit, skolan rullar på, somnade i fysikboken idag och mitt rum är stökigt trots att jag städade igår. Fyndade lite på toi-market i måndags som nu hänger ute efter den obligatoriska tvätten. Känns dock som det inte kommer torka på 3 månader på grund av allt regn. Blev åskväder och elen slogs ut så all tvätt blev inte färdig. Fick paket från Skepparegången, blev lycklig och åt lite maraboue. Saknar familj och kompisar där hemma jättemycket men har samtidigt ångest över att det bara är 3 ½ månad kvar på denna kontinent.

Tidig lördagsmorgon for vi iväg och visste inte vilka äventyr som väntade oss. Vi åkte söder ut, korsade gränsen till Tanzania och fortsatte inåt landet på skumpiga vägar. Det var ett vackert landskap som vi körde förbi, moltäckta berg, byar, bananplantage. Stannade på en turistig matplats där några massajer stod uppställda. Men det var inte de som roade oss, utan lite längre bort stod japaner som var på resa, klädda i munskydd och andra grejer för att skydda sig mot bakterier och åt sushi. Sköna människor de där japanerna, lyckas alltid hålla kvar på sina traditioner var dom än är. Efter 7h i bussen kom vi fram till staden Arusha, letade upp ett backpackerhotel där vi stannade i 2nätter. Vi tillbringade tiden på marknader och gator, åt billig mat och hade det trevligt. Vi lyckades få komma in på ett hinduisk-tempel, vilket var väldigt spännande! En kvinna med kastmärke klädd i vackra tyger bjöd oss på supergoda kakor. Här ser ni lite bilder från det och Arusha.

På måndagsmorgonen åkte vi vidare till Dar es Salaam, The City Of Peace. Temperaturen var 22 grader på bussen och vi satt och frös, men ju närmare vi kom kuststaden steg värmen. Det slutade med att vi satt och svettades i den 36 gradiga bussen som självklart inte hade luftkonditionering. Vi överlevde bussresan och kom fram då solen hade gått ner. Trots det så kryllade det med folk på gatorna i den tropiska hettan. Vi följde Lonley Planets tips på budgetboende, valde ut det billigaste och hamnade då på YWCA. Kostnaden var ca. 58kr/natten, men äckligare ställe får man leta efter. Solkiga väggar och smutsiga lakan, myggnäten var söndriga och taffligt lagade med tejp. Inte en bra silvertejp utan med billigt skoskavsplåster. Inget värdeskåp, ingen toalettring, ingen fungerade fläkt, ingen fräschhet. Men om man ska hålla en bra budget får man tåla sådant.





Dagen därpå blev det utforskning av staden, som jag gillar väldigt mycket. Det är finare, mer stadskänsla, renare och inte lika farligt som Nairobi. Några påfåglar gick på gräset bredvid vägkanten och vi letade oss ner till havet.
Hamnen syntes på andra sidan och jag och Amanda blev lyriska och sa att det var precis som Gbg, de andra suckade åt oss, än engång. Gick sedan i muslimkvarter vid moskén, prutade på tyger och impulsköpte koranverser bara föra att de var fina. Fanns även muslimklädslar och bönemattor med kompass som visade var Mecka ligger.
På kvällen ville vi testa utelivet. Hamnade på en bar som var skön till en början, men efter någon timme försvann "vanliga" människor och det blev fler och fler vita män med smala, lättklädda tanzanianskor vid sin sida… extremt vidrigt, så vi bestämde oss förr att dra. Dagen därpå gick vi upp tidigt och åkte till en strand i närheten. Det var inte den klassiska paradisstranden, men jag gillade den. Man såg fartygen gå långt därute, en bit ovanför stranden gick en bilväg och bakom det reste sig palmer och höghus. Vattnet i Indiska Oceanen var lika varmt som vanligt. Tog en tur till ett halvtaskigt museum, promenerade och gick sedan ut på kvällen till Dar es Salaams största nattklubb.

Nästa dag spenderades i de mer indiska kvarteren där tusentals olika tyger, långklänningar och särkar såldes i alla möjliga färgglada färger. Vi köpte batikklänningar och gick runt bland frukt och marknadsstånd. Verkligen en häftig stadsdel. Vi har fått öva vår kiswahili en hel del eftersom det inte är allt för många som talar engelska i Tanzania om man jämför med Kenya, så Tanzania känns lite mer Afrikanskt. Det jag inte gillar med båda länderna är kvinnosynen, och även synen på vita. Männen kan vara så fruktansvärt äckliga mot oss tjejer. Och nästan alla säger Jambo mzungo, som betyder hej viting. Många man träffar har ett obligatoriskt glosförhör då de rabblar upp hälsningsfraser på kiswahili som man ska svara på. När dom frågar var vi kommer ifrån säger vi ju Nairobi, då får man svaret nej det gör ni inte, ni är vita. Då blir man trött på dom och säger att man är född där, bara för grejens skull. En gång när Amanda blev utsatt för glosförhöret ville han se hennes pass. Hon tog då upp sitt pass som hon klätt in i ett Kenyanskt passfodral som hon köpt vid gränsen, och han blev äntligen tyst. Dom måste verkligen försöka behandla alla lika. Tänk om jag i Sverige skulle gå fram till en afrikan och säga hej, hur är det, välkommen, fråga vad han kommer ifrån, och när han säger att han är från typ Malmö säga "Nej det är du visst inte. Du är ju svart." Det är inte okej.

Sista dagen åkte vi ut med färja till en strand och fick en härlig dag vid havet. Tog en dalla-dalla in till staden sedan, och förberedde oss på kvällen. Eftersom vi skulle åka så extremttidigt på morgonen kom vi fram till att vi skulle äta ute sent, gå på en klubb, sedan åka och packa ihop våra grejer för att sedan åka direkt till bussen.
Bussresan var ju ett äventyr det med. Vi åkte genom ett det vackra landskapet på en lerig väg då Fredrica säger "hoppas den inte välter", sekunden senare glider bussen av vägen ner i leran på en majsåker där några farmers stod utanför sitt lerhus och såg förvånade ut. Vi välte inte, men satt helt enkelt fast. Leran var djup, men en massaj lyckades gräva ut oss med en hacka så vi kunde komma ut ur bussen.

Sen stod vi där, vi tjejer åkte i våra hippieklänningar och såg lite smått malplacerade ut, de flesta tanzanianerna ställde sig och kollade på då två personer stod med hackor som säkert användes under medeltiden i Sverige, och försökte gräva ut bussen. För oss nordbor som inte vill att det ska vara hakuna matata, pole pole och ineffektivt hela tiden blev lagom rastlösa. Tillslut fixade det sig, vi fortsatte vår resa. Solen gick ner, det regnade och blixtar lyste upp himlen vid horisonten. 17 timmar efter att vi satte oss i bussen utan luftkonditionering i Dar anlände vi i Nairobi, ett antal timmar försenade. Kom tillbaka till internatet i våra batikklänningar trötta, leriga och svettiga.

Vi har verkligen haft en jättebra resa, inga större problem eller annat sådant. Dar es Salaam ligger nu på min lista på städer som jag vill bo på under mitt liv. Sidan krånglade lite så inlägget blev lite konstigt.

Nu ska jag käka, ta en tur till junction, plugga, städa och svara på lite mail! Pussar:D

Här kommer ett inlägg som skulle publiceras helgen v.5, men internet var borta då så här kommer det:

Efter sista jobbiga lektionen var slut på mitt jobbiga schema i fredags åkte vi till power woman i Kibera där vi höll lite engelska lektion. Kvällen spenderades sedan i bastun och framför en dålig komedifilm. Med öronproppar i öronen kan man sedan sova en hel natt utan att bli väckt, om man har tur. Vilket jag hade.

På lördagen åkte jag och ett gäng tjejer iväg på utflykt till Kitangela Glass Factory. När man åker på utflykt i Kenya vet man aldrig vad man kan förvänta sig. Vägarna blev skumpiga och sämre ju närmare vi kom, på sista biten låg det döda djur bredvid vägkanten, vi slirade några meter i leran för att sedan komma fram till bron som hade vält. Vi fick då köra ner med bussen genom floden, men eftersom det varit torka var det ju inte så mycket vatten kvar så det gick bra. Stället vi kom fram till var väldigt osurrealistiskt. Några stora dromedarer gick omkring löst, en an dem var faktiskt ganska kelig. Det var spännande konstvärk och kaktusar. Vi blev guidade omkring och det var mycket häftigt att kolla på. Allt var gjort av återvunnet glas och vi fick se på glasblåsning, konstverk och verkstaden.

På kvällen gick vi på restaurang. Man har blivit så trött på maten här så det var det bästa jag gjort på länge! Italiensk ravioli gjord på färskpasta och sedan tiramisu, kunde inte ha blivit bättre. På kvällen skulle vi få vara ute till halv två. Svenska skolan brukar kallas för cinderella school eftersom vi annars får vara ute till halv ett, men en gång i månaden nu får vi vara ute lite extra. Det är ju jobbigt att inte ha frihet att göra som man vill, men man vänjer sig. Det är trots allt inte många boardingskolor i Nairobi som får gå ut på klubbar och krogar vilket inte är så konstigt när Nairobi klassas som en av världens farligaste städer.

Idag har jag varit i kyrkan på gudstjänst! Inte likt mig eftersom jag är ateist men det var spännande att se. Vi följde med Helen från Power Women till hennes kyrka i Kibera. Den var ganska fin, det var mycket folk och vi var ju de enda vita. Det var predikan, sång och böner, men när prästen sa att man ska slå sina barn för att uppfostra dom, och att man inte ska tro på sig själv utan på gud, så kände jag än engång att religion inte var något för mig.


hoppas ni har det bra där hemma! pussss

Då var det avklarat, bestigningen av Afrikas näst högsta berg! Vi har kämpat, frusit och mestadels av tiden gått. De flesta klarade det, men vissa blev riktigt sjuka av luften som inte innehöll så mycket syre när vi var uppe på ca. 5000meters höjd. En elev fick till och med bäras ner hela vägen på bår. Nu är i alla fall alla hemma igen efter en väldigt häftig och jobbig resa!

I onsdags morgon for vi iväg från Nairobi. Vi reste i några timmar till centrala Kenya. Så småningom såg vi berget sträcka sig mot himlen utanför bussfönstret och det kändes overkligt att det var dit upp vi skulle. Vårat mål var att bestiga Point Lenana på 4985 möh, den 3e högsta toppen (de andra måste man vara erfaren klättrare för att klara av och överleva). Första dagen gick vi till ett camp på 3300 meters höjd. Vandringen var seg, men när vi kom över trädgränsen öppnades landskapet upp och vi fick en fin utsikt. Vi kom fram till Old Mose’s camp vid skymningen där vi lagade mat över trangiaköket.

Lunchpaus.

Solen gick ner och vi fick då känna något vi inte fått känna tidigare här i Kenya. Det var riktig kyla. Vi som hade saknat mörkret, saknat att gå ut med tjocka kläder, till och med saknat kyliga vindar, kände bara nä. Kyla är inget för oss. Händerna var iskalla, kroppen skakade, ja, ni där hemma vet ju hur precis vad jag menar. Det kändes lite bättre att sedan krypa ner i en sovsäck i de skruttiga våningsängarna, rumskamraterna var på bra humör och det blev en ganska bra natt trots allt.
Andra dagens vandring. Fortfarande en bit kvar till berget!

Nästa dag var det en lång vandring till campet som låg nedanför toppen. En stigning på ca. en kilometer, det känns i benen det! Det sprang lite olika mindre mysiga gnagardjur på golvet, de lyckades även ta sig upp i sängarna.. Vaknade på natten av att man inte kunde andas. Hur många andetag man än tar lyckas man inte få något syre i lungorna. Nästa dag var det acklimatiseringsdag, vi gick på en tur i det vackra landskapet. Lade oss tidigt, för vi skulle börja gå vid 2-tiden på natten för att nå toppen lagom till soluppgången.

När vi blev väckta var det fullmåne och en maffig stjärnhimmel. Vi tog på oss de varmaste kläderna vi hade och började den jobbiga stigningen i mörkret. Det var brant, jobbigt och kallt. Såg snö för första gången på ett år! Vid nästan femtusenmeters höjd fanns inte mycket syre. Var och varannan meter fick man lägga sig ner på marken, hyperventilera och försöka få lite syre. Man kände sig som fiskarna hemma i akvariet, när pumparna stängs av och syret i vattnet tar slut och de lägger sig på botten och flämtar. Fast där låg vi uppe på ett berg, med stjärnhimlen ovanför oss. Allt är ju annorlunda här jämfört med Sverige. Även stjärntecknena, till exempel så är karlavagnen uppochner.

Tillslut nådde vi toppen. Vi var långt ovanför molnen som blev upplysta av solen som steg över himlen. Det va så vackert. Runt oss var bergsmassiv, vi såg ända bort till Kilimanjaro i den klara morgonluften. Helt underbart. Vi var on the top of the world, eller i alla fall on the top of Africa!
Från toppen!

Vägen tillbaka var lång. Vi hade bärare med oss som lyckades guida oss ner för ett stenstup som vi senare fick reda på att det var livsfarligt. Inte konstigt det med tanke på alla rullande stenar, men vi överlevde det med. Den som blev dåligast av höjden var Stefano, som de först fick bära ner från toppen. Nere vid campet byggde det en bår medans han låg och hallicunerade och fick sedan bäras på bår den långa vägen tillbaka. Men nu är han frisk igen! Det var underbart att komma ner på lägre höjder igen, där det inte känns som att andas i en dykartub som man glömt fylla på syre i.

Bussen som väntade på oss när vi hade vandrat tillbaka från där vi började körde oss raka vägen till Naurou Moro River Lodge, ett hotell där vi övernattade. En stor buffé väntade på oss och jag och ett gäng tjejer fick ett stort hus att sova i. När vi skulle duscha mötte vi på lite problem. När vi vridit på kranarna i de båda duschrummen flödade kokhett vatten ut. Och det är inte som svenska duschar, att de är bra konstruerade så att man kan stänga av utan att få så mycket vatten på sig. Badrummena fylldes av vit vattenånga som sedan sipprade ut i korridoren och lade sig som brandrök vid taket. Panikartat försökte vi gå in i badrummen som numera kändes som en ångbastu, försökte stänga av kranarna som dessutom gav elektriska stötar samtidigt som kokhett vatten sköljdes ner för våra armar. Vi lyckades tillslut lösa problemen och kunde sedan njuta av att bo på lyxhotell. Men så är Kenya, inte ens på "fina" ställen funkar det som det ska.

Jag är fortfarande helt slut efter resan. Helgen avslutades i alla fall väldigt bra då jag och Rickard bastade och badade lite i poolen, perfekt!

Internet är borta mestadels av tiden nu, ingen vet riktigt varför, det regnar ju inte och det var inte jättelängesedan internetsnubbarna var här, så det är ganska svårt att vara online.

Här kommer bilder från förra helgen då jag, Kicki, Lovisa och Fredrica var på hembesök hos kvinnorna som vi volontärarbetar hos.



Det känns så hemskt när de bjuder på mat när man vet hur lite de har. Men det var en trevlig och spännande dag i Kibera. Man ser så mycket, alla människor och barn. Smuts och fattigdom, men samtidigt all glädje. En av de hemska grejer man ser är fiskrenset som säljs som mat. Varje dag fiskas det upp hundratalston nilaborre från Victoriasjön här i Kenya. Det skulle ju kunna mätta många människor, men icke. Det rensas, fileas och skickas iväg till Europa där vi rika människor kan köpa den, och kvar här blir fiskhuvuden och fenorna som flugorna samlas på och säljs. Denna sjuka värld vi lever i…

Hoppas ni alla har det bra där uppe i norr, nu är det faktiskt februari, inte många månader kvar tills jag flyger hem. Herregud vad tiden går fort.. Vi håller på att planera inför sportlovet, och det blir Tanzania med Amanda, Fredrica och Felix! Vi kommer åka från Nairobi till Staden Arusha i Tanzania där vi kommer tillbringa några dagar för att sedan åka vidare till kuststaden Dar Es Salaam och därifrån tillbaka till Nairobi. Bestämdes igår, nu gäller det bara att boka allt:)

Pussar!

Ojojoj nu var det för länge sedan jag skrev, igen. Men nu är matematik nationellaprovet avklarat och det är lite lugnare för tillfället.

Veckans höjdpunkt var i lördags. Det var ingen galen utekväll eller något sådant, nej, det var en stor dos rekorderligt friluftsliv som gällde. Det är ju så att vi ska försöka ta oss upp på Mt. Kenya nästa vecka. Vi åker på onsdag och kommer hem på söndagen. Om allt går som det ska kommer vi klättra upp på Point Lenana, 4985m.ö.h. Det är den tredje högsta toppen på Afrikas näst högsta berg. Risk att drabbas för bland annat höjdsjuka är stor så vi övade oss lite i helgen genom att klättra upp för vulkanen Mt. Longonot!

Vi började på morgonen. Fick invänta en giraff familj som gick förbi men sedan var det fritt fram för oss att gå in i nationalparken. Vulkanen hade senast haft utbrott på 1860-talet, men nu var det grönska som bredde ut sig över lavastenarna. Högsta punkten ligger på 2 776m ö h och det var både jobbigt och varmt att ta sig dit. Vi visste inte vad som väntade oss när vi kom upp på toppen svettiga och trötta, men utsikten över ligger i Rift Valley var helt fantastisk. Man såg också ner över kraten, och på några timmer gick vi runt på vulkanens kant. Det var så himla vackert, så om jag skulle få regisera en sagan om ringen-film eller liknande, så skulle den utspela sig där. Exotiska fåglar flög över kraten, några babianer sprang runt och skrek och på ett ställe såg vi rök sippra ut. Otroligt häftigt. Om ni har sett filmen Out of Africa finns det en scen som visar berget då de flyger med flygplan, om ni kommer ihåg den scenen vet ni var jag tillbringade min lördag. Det var ganska jobbig klättring med, och en grupp gick ner på fel ställe. Det resulterade att de fick klättra upp och ner för raviner i två timmar rädda för att någon buffel skulle komma. Men dom överlevde som med.

Annat har också hunnits med, filmmys då vi sett Out of Africa och Ingenstans i Afrika. Vi har fikat på det mysiga, inhemska cafet Hong´s där till vår förvåning en ABBA skiva spelades i bakgrunden. Jag har varit i Kibera och volontärarbetat, firat en av våra nyblivna 18-åringar med överraskningstårta, försökt planera nästa lov och även byggt om Amandas rum till en stor koja där vi övade på att tälta. Vad gör man inte för att fly från läxorna? Jag har även försökt att hitta jobb till sommaren via internet, vilket visat sig vara ganska svårt. Vet ni något jobb eller har något tips? Hör mer än gärna av er! [email protected].

Nu är det dags att sova några timmar innan det är dags för en ny dag!

P u s s a r


Jag saknar Göteborg! Bilden är från en härlig kväll i sommras då jag och Felicia satt uppe på muren vid masthuggskyrkan, åt glass och kollade på solnedgången. Kan det bli bättre?

Är nu tillbaka civilisationen i ett regnigt Nairobi. Internatet är halvtomt, poolen är grön och familjen har åkt. Det är vardagen även här nu eftersom skolan har börjat. Men vi har haft ett jättebra lov tillsammans!

Här kommer lite bilder från julens safaris.

Nakuru, känt för sina flamingos.

familjen

Babianen som hoppade på Stina.

Kibera



Sedan var det dags att åka till Lamu. Man kan flyga dit på en timma, men vi valde att ta den långa och mer äventyrliga vägen. Resan började med det gamla kolonialtåget till Mombasa. Det går ju inte snabbare än spårvagnarna där hemma, men efter några timmars försening så kommer man fram. Familjen tyckte det var ganska bra, mamma och pappa som backpackat och åkt 4:e klass i kommunist Kina på 80-talet tyckte det var riktigt okej. Dock blev de lite frustrerade över att allting var söndrigt och felmonterat, men efter några till dagar hade de fattat att ingenting funkar som det ska i detta landet.

Det blev en dag i Mombasa, kolla på staden och äta bananchips för att sedan tillbringa natten på ett överdådigt lyxhotel i staden.

På morgonen började bussresan norr ut. Trångt, dåliga säten och ingen luftkonditionering. Killen framför mig sitter och tuggat khat, mannen bredvid mig är muslim och kan inte ett ord engelska utan sjunger islamiska bönesånger större delen av de 7h som bussresan tog. Tänk er en vy framför er där ni ser lerhyddor och människor klädda i sjalar, precis så ser det ut. Vid ett stopp lastar man in några tiotal skrikande hönor, som man knutit ihop vid fötterna. Det kacklar en hel del då de trycker in dem under sätena. En sträcka har vi med oss beväpnad militär på grund av säkerhutsläget, och än en gång är vi de enda wazungo (vitingar) som man kan se.

Tillslut var bussresan över, och efter en båtresa kom vi fram till Lamu Islands. Det känns som man kliver bak i tiden då man kommer till ön. De smala gränderna, muslimerna, åsnorna och de egyptiska katterna, som kom dit för flera hundra år sedan med skepp från Egypten som man fraktade slavarna i.




Staden är med på världsarvslistan, och det var mycket vackra byggnader, men också många stora högar av sopor och förfallna hus. Vi bodde på ett mysigt ställe med små teraser och god mat. Runt om ön fanns långa sandstränder, utan en massa turister. Riktiga paradis stränder, och det var 30 grader, i vattnet.. me like! Var ute på några båtturer till korallrev där vi dök bland alla vackra fiskar. Såg lite delfiner på håll och blev även ganska sjösjuka.

Undervattensbilderna är tagna av min fader.

Hur man fiskar i Lamu.

Drakfisk, giftiga. Kan vara dödliga.





Båtarna som vi åkte med kallas för dhow är helt handgjorda och man har haft dem länge. Dom berättar stolt om alla redskap och liknande som de använt i århundranden. Men kanske är det dags för landet Kenya att våga ta in mera morderniteter och utveckla landet? Jag och pappa hyrde vindsurfingbräda en dag, det var allt för länge sedan jag surfade, får bli mer av det i sommar. Det var flera härliga stranddagar.

De delar vid vattnet som inte är vita sandstränder är mangroveträsk, vilket var häftigt att se. En dag åkte vi till ett rev norr om Lamu, alltså mot Somalia och mamma sa lite på skämt att hon hoppades att det inte skulle komma somaliska pirater. Hon fick svaret "they have already come to our boat twice, one time they took our belongings and the other time they took our fuel. It was quite difficult to come back to the island without petrol". Men vi hade tur, inga somaliska pirater i sikte.

Stina bland döda mangroveträd.

Julafton innehöll inte så mycket julkänsla, men det var trevligt. Det samma med nyår. Lamu är ingen partystad, vid 12-slaget såg vi någon fyrverkeri långt borta, ingen festmusik utan bara böneutrop från minareterna och åsneskrik. Fullmåne och stjärnhimmel.

Vi besökte hotellägarens trädgård, där växte det mangos, cashewnötter, kokosnötter och andra exotiska frukter. En sak som är lite kul på Lamu är att en av de få fordonen som finns är en åsneambulans. Men människorna blev avundsjuka så då skaffade man en ambulans för människor med, som mer liknar en tuktuk.

Resan tillbaka var ju också ett äventyr. En muslims kvinna som satt i mittgången satte upp sin 6månaders bebis i mitt knä, en extrem söt liten kille. När han suttit i mitt knä i kanske två timmar stannar bussen och hon går ut på toa. Jag blev smått nervös när bussen sedan rullar iväg och jag har hennes bebis i knät och hon är någonstans kvar utanför. Vi lyckades stanna bussen så det löste sig, som tur var.



Nattbus hem till Nairobi, och sedan en dag i stan med marknad, toimarket och down town hanns med.

Nu har skolan börjat igen. Kiswahili lektionen tillbringades med att berätta för vår kenyanska lärare om våra svenska traditioner så som jul, lucia och midsommar. Verkligen knäppa traditioner när man tänker efter, han tyckte det var förskräckligt kul. Nu ska jag träna! Mt Kenya närmar sig!

Hoppas ni fått en bra början på det nya året! Puss!

Om en vecka har jag familjebesök! Ska verkligen bli jättekul. Veckan har gått fort, några till prov avklarade och imorgon är det fredag igen!

Förra helgen var vi och vandrade över Ngong hills, vilket var första träningen inför Mount Kenya som vi ska bestiga i januari. Det var vacker och varmt, och jag drog slutsatsen av jag måste träna upp knäna och köpa bättre skor innan vi ska upp på den 4500m höga toppen. Med oss på turen hade vi två beväpnade vakter med stora gevär, för dagen innan hade en religös grupp varit ute på samma vandring, utan vakter. De hade blivit överfallna och beordrade att lämna ifrån sig sina värdesaker, men de dumma människorna hade vägrat. Jag vet inte om de trodde att deras gud skulle hjälpa dem på något sätt, men att säga nej till någon som står och viftar med kniv är väl att bryta mot grundregel 1 när man reser. Så dem blev våldtagna och knivhuggna i ögonen… Men det gick bra för oss och när man svettig kommit upp på en topp möts man av ett gäng kenyaner som sprungit över bergen och stannar för att köra ett styrkepass. När man sätter sig utmattad för att vila har de gjort färdigt sina armhävningar, de gör give-me-five, ler och springer vidare.

På fredagen var vi i Kibera och hade ju engelska lektion med AIDS-gruppen. När vi hade frågat vad de ville lära sig svarade de spelling, men det visade sig att de låg på väldigt ojämna nivåer. Vissa av dem kunde prata engelska ganska bra medens vissa var analfabeter och kunde inte många ord engelska. Jag var nästan bättre på kiswahili än vad vissa var på engelska. Vi ska dit imorgon igen så vi har en hel del att planera ikväll.

Sedan ska jag och två vänner fixa en julmiddag på lördag här på skolan med julbord och köret. Vi ska till ambassaden och fira Lucia, vi ska på jazzkonsert imorgon, studera u-landskunskap och även förhoppningsvis få lite fritid. Fullt upp.

Skolan har nu även ordnat en resa till Rwanda på påsklovet. Jag vet inte om jag ska med, vill verkligen men det är väldigt dyrt. Kanske åker med lite kompisar till Uganda eller Tanzania istället, vi får se. Finns så mycket man vill hinna göra här!

Här kommer lite bilder från masaibyn!

Oj oj nu har jag en hel del att berätta om! Så jag ska väl försöka börja från början då.

Denna veckas fältstudier började med att vi åkte till Enkokidongo. Vi reste i skolbussen på de dåliga vägarna men efter några timmar lyckades vi komma fram. Landskapet var fantastiskt. Det var gröna kullar med tjocka moln som täckte topparna. Om ni har sett filmen Blood Diamond så vet ni precis hur det såg ut. Det var bara en mil till Tanzanias gräns, så när det var klart väder såg man Kilimanjaros fot och sjön i nationalparken Sarangeti.
Här, mitt ute i ingenstans, lever den mest kända folkgruppen av Kenyas 42 stammar, massaierna. Kvinnor med stora pärlsmycken, klädda i kangaz och vackra tyger. Man i röda tyger, vapen och uttänjda öron. Barn i söndriga secondhandkläder från tidigt 90-tal. De är Kenyas nomadfolk, bor i sina lerhyddor i byarna. Männen jagar, kvinnorna lagar mat. Speciella sånger och danser är också typiskt för massaierna. Mycket av det här låter vackert, och det är det också. Fast det finns mycket som döljs under den vackra fasaden av smycken och tyger. Det är månggifte, ojämnställdhet, könsstympning och andra uråldriga traditioner. Till exempel att man slår ut mittentanden på barnen när de är runt 7år, en kvinna är värd ungefär 10 kor, de gör även det mesta av arbetet och våld är vanligt förekommande. Det finns så mycket konstigt. Här skulle vi elever på svenska skolan i alla fall bo.

Dagen borjade med att vi fick en rundtur i byn, fick gå in i olika hem, prata med människor och barnen vinkade nyfiket till oss. Nästa punkt på schemat var getslakt. Detta fick vår klasskamrat Philip göra, med en machete högg han av halsen på djuret medens vi andra kollade på, men jag blundade en hel del. När djuret var dött skar de upp magen och visade hur det såg ut inuti. De som ville fick smaka på färskt blod och andra äckliga grejer. Jag och några andra uppskattade inte slakten så mycket utan drog oss bort, men de andra fortsatte och upptäckte det ena och det andra de hittade ett litet getfoster och åt lite färska njurar..

Senare hjälpte vi till att laga maten tillsammans med massaikvinnorna. Vi rensade bönor, skalade potatis etc. Det tog flera timmar att laga över de öppna eldarna, men framåt kvällen var grytor, ris, bröd och självklart även get färdigt för att äta. Vi sov hos några svenska biologer och socionomer som gjorde ett projekt i byn, så klassen trängde ihop sig och sov på loftet i deras hus. Fanns inga riktiga väggar så det sista man såg innan man somnade var Afrikas maffiga stjärnhimmel.

Vi gick upp klockan 6 för att bestiga ett berg. Så vi gick och gick, det tog ett bra tag. På vägen upp kollade vi på olika medicinalväxter och kämpade i solen som bara blev starkare och starkare. Tillslut nådde vi toppen där massaierna kokade té och vi satt och kollade på den fantastiska utsikten. Vi såg skorpion, sköldpadda och vackra fåglar. Det var häftigt. Det hanns inte göras så mycket mer under dagen och när vi kom hem till Nairobi var vi trötta, smutsiga men glada.

Men det blev en ny dag, och nya äventyr. Vi åkte till en té-farm i White Higlands, utanför Nairobi. Även detta var över förväntningarna. Landskapet var så grönt, så härligt. Farmen var en av de äldsta i Kenya och ägdes av ett klassiskt engelskt par, vars kvinnans familj hade ägt stället i över hundra år. De hade en stor trädgård och ett vackert gamalt hus. Det började med att vi fick té och hembakta småkakor. Vi fick en lång genomgång om hur té-produktionen gick till och det var väldigt intressant. Sedan gick vi till fälten, fick testa att plocka té och kollade på de vackra vyerna. När vi var tillbaka fick vi glass i trädgården och köpte té. Vi alla gillade stället så mycket att vi utan att tveka skulle flyttat dit om vi fick chansen. Det va skönt att komma bort från staden till ett ställe där man kunde gå skogspromenader, andas friskluft, där kossorna inte var lika smala och där man inte behövde ha höga murar runt husen.

Dagen därpå åkte vi till ett rehab för street children. Där satt 107 pojkar inlåsta en större del av dygnet, i åldrarna 10-17.. De har kommit dit av olika anledningar, droger, kriminalitet eller att de själva blivit slagna/utnyttjade hemma, och eftersom det inte finns något bra socialt skyddsnät här hamnar även misshandlade tioåringar på rehab.. Sjukt land? Ja.

Var sjuk igår, förkyld. Att vara sjuk på internatet är väldigt kul, eftersom det alltid finns andra som är sjuka samtidigt. Så jag och Fredrica låg och kollade på film en stor del av dagen. Sedan har jag också flyttat in till Amanda! Så nu är större delen av rummet täckt av våra sängar, jag har flyttat in mina högtalare och ljusslingor. Jag tror nog att det nu blivit internatets mysigaste rum. Får se hur länge jag får bo kvar innan jag blir utkörd av boardingen. Nu så ska jag plugga, mycket prov nu innan jul.
pussar

Snart ska vi ut på fältstudier och bland annat bo i en masaiiby där några svenskar jobbar med ett projekt. En av svenskarna bestämde sig för att ta med sig 22st av masaiibarnen på en utflykt till Nairobi. De hade aldrig lämnat byn innan. Man fattar inte hur man kan leva så annorlunda på 2000-talet, inte ens i ett u-land. Hon som tog med barnen för att hälsa på oss, hade köpt en skoluniform till det enda barnet som inte hade en. Men mamman hade aldrig sett knappar innan, så hon kunde inte ta på honom skjortan. De kollade på vår pool med stora ögon och lekte på lekplatsen, helt överlyckliga. Det var kul.

Senare gick jag Kicki och Fredrica till Adams Arcade, fikade lite och kollade runt, hur mysigt som helst. På kvällen var jag hemma och bakade lite, och bäst av allt, Klara hade lyckats att ladda ner Kents nya skiva! Det slutade med att jag och tre andra hängivna fans somnade i min 90-säng med Kent på högsta volym. Sitter och lyssnar på skivan just nu.

Lördag gjorde jag och 4vänner gjort en trip till downtown. Vi tog city hoppan dit. Bussen blev stannad av några poliser, det var läskigt. Men vi kom dit och gick runt på gatorna. Det var jättekul, det finns inte så mycket affärer, men det är trots allt storstadskännsla. Vi åkte upp i Afrikas 4e högsta byggnad, 164m. Det var huuur häftigts som helst. Vi såg ut över hela Nairobi, man såg nationalparken, de olika stadsdelarna, byggnader, parker. I närheten låg USA:s gamla ambassads motsvarighet till world trade centers ground zero, amdassaden blev bombad –98 och runt 200 människor blev dödade.. Men utsikten var fantastisk, Eifeltornet kan slänga sig i väggen. TIA- this is Africa, inga turister eller säkerhetslinor här inte, nej, this is the real world.

Vi åt på ett ganska sunkigt ställe (men som trots allt nog var ett av de finare), jag åt ugali and vegetables, en hel lunch för 14kr. Prisvärt! Och än så länge har ingen av oss fått tecken på magsjuka så vi klarade oss nog undan.

Vi fick för oss att vi skulle gå hem, men solen är inte nådig och det slutade med att vi hoppade in i en matatu och tog oss hem. När UD var på skolan och pratade om säkerhet sa de att de skulle aldrig åka matatu eller citi hoppa, men det är lätt för dem att säga med sina diplomatlöner och stora bilar, för oss som är studenter passar kollektivtrafiken för 2kr perfekt! Matatus åker runt över allt och alla är smyckade med olika bilder. Såg en idag som hade stora bilder på jesus, obama, kiribaki (Kenyas president), usama binladen och bob marley, ni fattar nog stilen. Skolan har avrådit oss att åka "bad matatus", så om minibussen ser allt för skruttig ut, eller om det ser lite för paryt ut med lampor på tak och under bilen, och musik fler pårökta personer och högre musik än vanligt ska man välja att inte ta den. Har man bra omdöme går det så bra så.

Lördagskväll blev det bowling, och jag vann! Ni som spelat med mig fattar att det inte var så väntat, men jag blev positivt överraskad. Idag var vi till ett cafe, väldigt mysigt. Har varit en väldigt lyckad helg, mest kanske för att jag prioriterat bort läxorna.

Puss pusss